Stig Sahlin
Hej Stallhäxan, vi har tappat vår son och vi vill gärna tro att det finns något mer omkring oss än det vi upplever med våra vanliga sinnen. Tveksamheten är givetvis stor.
När en arbetskamrat som inte känner eller träffat vår son ville låna ett kort som du fick se när du träffade min arbetskamrat så trodde inte vi att något speciellt skulle bli sagt.
Vår förvåning blev mycket stor när vi fick tillbaka ett papper på en mängd preciserade påståenden om vår son.
De var av den arten att de kan inte passa på vem som helst men det beskrev vår son utifrån händelser som betytt mycket för honom och hur han är som person. Jag är en tekniker som funderar och sätter allt i logiska sammanhang, detta hamnar utanför då det inte kan ha funnits en möjlighet att dessa uppgifter kunde komma från annat håll än honom.
Dessutom har vi tittat på det under ett tag nu och funderat över om vi så gärna vill tro och därför accepterar allt som sanning,
men svaret är att det som har hänt går inte att bortförklara med vanliga förklaringar,
utan du har någonting som vi är tacksamma att få del av.
Tack för det du förmedlat, vi har en sorts tro nu på att han finns hos oss. Hur skulle annars allt detta hänt genom dig.?
TACK från Roberts familj.
Åsa Westman / Taråza
Den allra första kontakten jag hade med Linda var när hon skulle göra ett arbetsprov för mig, för att börja arbeta på min Tarotlinje,
som hon sedan arbetade på under större delen av 2004. Jag hade mycket nyligt fått ta bort min gamle vän Kenzo,
Familjens 13-åriga Rottweiler, en otrolig personlighet, älskad av de flesta, även "Rottisrädda" .
När Linda tog kontakt med honom började hon med att fråga om han älskade röda bollar & grejor, och då visste jag direkt att det var
Kenzo hon hade kontakt med, för var det något han tyckte om så var det rött, oavsett om det var bollar eller andra gejor.
Sedan sa hon massvis av saker som stämde in så bra på honom, och även på mig, min familj och mitt liv.
Jag tycker Linda visar ett gott exempel på hur ett medium skall arbeta.
Hon håller bägge fötterna på jorden, samtidigt som hon har en bra kontakt med andevärlden, den balansen är inte den lättaste att hålla.
Lindas otroliga förmåga at snabbt tona in sig på vederbörande och hennes noggrannhet att alltid kontrollera med kunden at den känner igen sig gjorde henne snabbt populär att prata med på linjen.
Kram Åsa
Min tid som praktikant hos Häxan.
Jag fick en ide.
Min häst skulle få öppna sitt hjärta och prata med en djurkommunikatör.
Jag hade hört talas om en Linda Ericson som tydligen skulle vara mycket duktig.
Linda kom till vårt lilla stall i slutet av våren 2001. Hon svängde in på grusplanen i sin vita Chevrolet med stallhäxan-emblem, och jag vill (med risk för att verka dramatisk), att detta var ingången till ett nytt, förunderligt skede av mitt liv.
Linda träffade min häst Prins. Om jag någonsin hade tvivlat på att det går att tala med djur, så skulle jag få ångra det nu. En timme satt vi i boxen, och min vanligtvis blyga, avvaktande häst pratade i ett.
Linda berättade saker och händelser som bara jag och Prins kände till. Och hon berättade (eller rättare sagt, Prins berättade) hur jag mådde vid den här tiden....
Linda frågade om jag ville jobba hos henne några veckor den sommaren.
Jag blev kvar 11 månader........
Linda hade bestämt sig för att jag skulle lära mig prata med djur. Jag hade bestämt mig för att jag inte kunde
Jag bar på fördomen att förmågan att tala med djur är ett privelegium för vissa utvalda människor.
Och jag hörde naturligtvis inte till dem.
Den inställningen, uppfattningen om att djurkommunikation är något gåtfullt och övernaturligt och endast förbehållet vissa mystiska övermänniskor, var Linda snabb att tvätta bort.
Hon betonade det jordnära och konkreta, att detta är något som alla kan lära sig.
Hon var en tuff läromästare. Första dagen i stallet stoppade hon penna och papper i handen på mig och ställde en stol utanför hingsten Pontus boxdörr.
" Det fixar du", sa hon och gick.
Jag stod ensam kvar och var så nervös att jag skakade.
Vad förväntade hon sig av mig??
Vem trodde hon att jag egentligen var??
Jag började följa med Linda ut på jobb i olika stall. Det här var kanske den mest meningsfulla tiden i mitt liv.
Från att ha haft ett totalraserat självförtroende kunde jag en dag se mig i spegeln och erkänna: JAG KAN PRATA MED DJUR.
Som så många andra som träffat Linda har intygat, vill jag också berätta hur min syn på, eller snarare känslan för djur har förändrats.
Mina djur hade dittills varit så "stumma" för mig, jag hittade inget sätt som överbryggade den där konstanta känslan av ett avstånd mellan mig och dem.
Nu upplever jag en helt annan närhet och förståelse mellan mig och Prins, till exempel.
Jag har en levande kontakt med mina djur.
När jag kom till Lindas stall den där sommaren, såg jag fjorton hästar.
De var bruna, svarta och vita. Några var större, andra lite mindre.
Det var i princip allt som skillde dem åt i mina ögon.
Med Lindas hjälp lärde jag känna fjorton olika personligheter med fjorton olika sinnen, erfarenheter och karaktärer.
Jag lärde känna sura hästar, snobbiga hästar, hästar som var ödmjuka, stolta, tillgivna, kaxiga, högdragna och blyga.
Levnadsglada hästar och hästar som inte ville leva alls.
Och aldrig kommer jag att glömma dig, underbara Zacke. Du stolta och stundom uppblåsta häst - fåfäng som ingen annan.
Du ville själv välja vem som skulle mocka din box, och klagade högljutt om du inte var nöjd.
Nya täcken ville du ha, helst varje dag, och du fick till och med mamma Linda att sticka dig en blå halsduk som du bar med stor värdighet under varje ridtur.
Det fanns en påtalig skillnad mellan hästarna i Lindas stall, och många av hästarna man mötte utanför. Här var alla sig själva och hade fått chansen att utveckla en egen personlighet, integritet.
Det rådde en rofylld trygghet i stallet - det kommer jag ihåg tydligast av allt.
Jag är övertygad om att kunde jag lära mig att prata med djur, så kan alla.
Ett samtal med en hund är ofta så mycket mer givande än ett samtal med en människa.
Jag önskar verkligen att fler fick upp ögonen för djurkommunikation, och tror att många skulle finna en djup meningsfullhet i detta.
Det är en vacker känsla att gå över gårdsplanen och stanna till för att utbyta några ord med katten.
Jag hyser den största respekt och förtroende för Linda, både som vän och djurkommunikatör.
Din vän Aleks.
När Linda pratade med Candy
Jag ringde till Linda några dagar efter att min och min pojkväns katt Candy flugit på mig och klöst mig i ansiktet.
Det var ingenting hon gjorde ofta, men några gånger hade det hänt tidigare.
Detta tillsammans med att vi märkt att hon hatade att bli buren, samt att hon bet till om man gosade för "busigt" med henne gjorde att vi började undra om hon varit med om något som gjorde att hon kände sig hotad i vissa situationer.
Det ska tilläggas att jag är aktiv i en förening som heter Djurhjälpen som omplacerar katter och Candy kommer därifrån.
Hela historien kring Candys entré i föreningen är ganska luddig,
då ingen riktigt vet om de som lämnade in henne verkligen hade hittat henne eller om hon egentligen var deras katt.
Många konstiga omständigheter runt omkring gjorde att det var flera som tvivlade.
Linda kom bara några dagar senare och satte sig ner för att prata med Candy.
Precis som om Candy visste (förlåt - såklart att hon gjorde - hon kan ju läsa mina tankar) varför Linda var där,
så fick Linda genast upp bilden av personen som antagligen är upphovet till Candys "problem".
En pojke mellan 7-10 år ungefär som klappar henne ena sekunden och gör illa henne nästa sekund, typ vrider om benet o.s.v.
Just dom saker som Candy genom Linda kunnat berätta att den här hemska ungen gjort med henne,
förklarar så mycket av hur hon betett sig och vad hon reagerat på.
Om vi bara väckte henne ordentligt innan vi flyttade på henne så skulle hon inte få några flashbacks från ungen.
(När hon flög på mig så skulle jag flytta henne i sängen
eftersom hon nyss bitit sin husse i fötterna när han råkat nudda henne - hon sov antagligen.)
Alla tidigare gånger jag kan komma på att hon bitit mig har varit när man kanske betett sig som ett barn och bus-gosat med henne.
Sedan Linda var här och vi har fått en bild av varför Candy inte tycker om vissa saker har vi en helt annan förståelse för henne.
Bara vi vet problemet och att hon vet att vi vet underlättar jättemycket. Nu vet jag att jag kan lita på att hon inte flyger på mig eller
biter mig sålänge jag inte blir för stojig med henne. Klappar man lugnt på magen eller vad det nu kan vara så är det inga problem alls.
Jag har även lärt mig att bära Candy så att hon inte blir rädd, genom att vara varsam och hålla i henne stadigt.
Då slappnar hon av även uppe i luften eftersom hon vet att matte aldrig skulle "bara släppa" eller kasta henne ifrån mig som ungen gjorde.
Linda berättade också en väldig massa roliga saker som Candy sagt om sitt nuvarande liv.
Det jag tyckte var absolut roligast och som har fått mig att skratta flera gånger efteråt är när
Linda frågade om Andreas (min pojkvän och Candys husse) spelade luftgitarr.
Han gjorde något sa Linda samtidigt som han spelade väldigt hög musik,
vilket Candy tyckte var helt ok. Jag fattade direkt att det måste vara när han står och sjunger när "ingen" ser.
Ja, ungefär som barn som står framför spegeln och sjunger med en schampoflaska som mikrofon ...
Att hon beskrev att matte hade huvudet fullt med katter och var den som pyssade hemma var väldigt rörande och mitt i prick.
Och när Linda utbrast - kanske lite rädd att såra mig - "Det här är ju en hussekatt" så skulle jag - om jag inte redan trott på detta med djurkommunikation - blivit överbevisad.
Att husse är hennes stora favorit,
ja det har jag vetat sedan den dagen hon flyttade in och jag tror att hon vet att hon är husses favorit också.
Inte för att hon egentligen gjort något fysiskt som gör att vi vet det men man kan inte undgå att känna kemin helt enkelt.
Tack Linda för att du tog dig tid för oss!
Jag tror inte att vi kommer ha några fler "problem" med Candy för här kommer inga odrägliga ungar in .
Vi känner henne ännu bättre nu och det var väldigt skönt att höra att hon trivs så bra med oss.
Jag är jättefascinerad. Djurälskare som man är så önskar man ju att man kunde hjälpa djur på det sätt som Linda gör
och jag hoppas att hon snart håller en kurs där även nybörjare som jag och min mamma är välkomna.
Lång text - men det jag ville säga var att jag kan varmt rekommendera Linda!
/ Elin Wahlström
Första kursen
Hej. Jag heter Eva och gick på Lindas första kurs. Måste väl villigt erkänna att jag var väldigt skeptisk när jag styrde kosan mot Gällersta...eller hur det stavas.
Men efter två dagars grillning så övergick min skepsis till nåt slags aha.. andra kan, men nog inte jag.
Så tycker jag att det känns fortfarande,
även när jag talar med någon av mina hästar. För talar med dem det gör jag ju. Det borde alla göra.
Jag har inte aktivt varit ute och "djurpratat".
Jag talar inte om det över huvudtaget med andra. Var och en mäste ju själv bilda sej en uppfattning. Jag vet att jag talar med mina hästar, vad andra tror är inte intressant.
Synd om dom bara, för det finns mycket att lyssna till. Det vägledde mej Linda väldigt bra till att fatta. Så vad man än tänker använda det man lär sig att ta fram på kursen,
så kan jag varmt rekommendera en helgkurs hos Linda. Det är som att stänga av världen ett tag. Stänga av allt brus och lära sej att lyssna.
Jag hade förmånen att få tala med Zacke. Han fick mej att gråta inne i boxen. Han kunde styra mej helt med sina känslor.
Det var en hästkille med en liten räv bakom varje öra.
Han springer på de evigt gröna ängarna och gnäggar glatt. Jag ser honom, känner honom.
Det enda han tycker är lite synd är att vi måste gå här genom livet och att våra själar inte är fria som hanns.
Kramar till dig Linda och jag hoppas verkligen att våra vägar korsar igen någon dag.
Eva från värmland.
Jag jobbar med hästarna istället för mot!
För fyra år sedan lärde jag känna Linda, då vändes hela mitt tidigare förhållande och behandlingssätt av hästarna uppochned.
Jag blev helt snurrig.
På ridskolan fick jag lära mig att om inte hästen gjorde som jag ville var det bara att slå tills den gjorde som jag ville,
sen när jag började rida och hjälpa till med tävlingshästar var det lika dant, skrik och gap och slag.
Men också stress och krav på prestationer från hästarna, alla kunde kostatera om en häst hade feber men inte om den var ledsen eller kanske saknade en vän. Kort om detta, det viktiga var när jag träffade Linda.
Allt blev helt annorlunda, jag började lära känna hästarna för dem de var och är.
Nu kunde det helt plötsligt vara möjligt att få veta varför den ena hästen gjorde så konstiga saker inte bara acceptera att det var så, när man vet problemet kan man ju göra något för att hjälpa hästen, och försöka kommunicera på ett språk som båda kan förstå! Jag kan inte gå in på allt som jag har ändrat sen jag började hos Linda.
En sak är klar jag blev som en nybörjare igen, och det är INGET jag ångrar idag.
Jag är jätte glad att jag fick komma i kontakt med en så duktig djurkommunikatör.
Min kontakt som jag har med djuren idag vill jag inte ens jämföra med den jag hade innan.
Jag kan bara säga TACK.
Siss
"Bisse"
Hej alla - här kommer berättelsen om hur Bisse hamnde i helvetet. Bisses (Bullterrier, dam, 8 år) familj flyttade till
Irland i höstas och kollade inte det finstilta om överföring av hundar fr. Sverige. Rabiesvaccin, javisst! tänkte familjen,
men det var visst ngt om karantän också...
Tänk er att matten först blir gravid och man inte kan sitta i knä't...att hon slutar att gå ut med en och att det sedan kommer en ny "valp" och så packar dom ihop ens HEM?!
Ja sedan försvinner alla...med valpen...och själv blir man kvar på pensionat. I sju långa månader. Kul? Inte särskilt.
Mår man bra? Inte särskilt.
Vi turades om att komma hem "så att hon inte skulle behöva vara där hela tiden".
Vad vi inte tänkte på var att vi på det viset lämnade henne inte en utan tre ggr.
Efter ca 4 månader brast det för vår Bulle. Hon blev skogstokig. Hon drömde mardrömmar och morrade så hon vaknade själv, hon började morra oprovocerat i vaket tillstånd etc.
När vi inte längre visste ut eller in kom vi att tänka på Linda. - "Hon är galen" sa jag, - "Kom hit med henne" sa Linda. Vi kom.
När vi körde söderut (60 mil) var det ca 10-15 min mellan Bisses avgrundsmorrningar och utbrott. Vet ni hur liten man känner sig när man har en otroligt älskad jycke som halva Sverige tror är "en mördarhund" och hon verkligen beter sig som en sån'. Man inte kan förklara varför men man vet att det är ens eget fel och man bara önskar att man kunde skydda henne från alla blickar.
Ännu värre var det att inte veta om det skulle gå att få ngn ordning på henne - vi kunde ju inte stanna och styra upp henne själva och inte fick vi ta med henne heller.
Jag undrade om Linda hade ngn aning om vad hon gav sig in på. Jag tror Linda undrade ett tag hon med :-)
MEN Stallhäxan klarar uppenbarligen vad som helst,
för efter drygt tre månader hos Linda hämtade vi hem en lugn, harmonisk och glad hund. Hon har klarat flyg och flytt utan problem, smält in i familjen som om hon aldrig blivit lämnad, tar väl hand om lilla "Bejbon" (alias Sigrid) numera 10 mån. och ställer dagligen upp som gåstol. Bullen är fantastisk - precis som om vi aldrig hade utsatt henne för all denna skit!!
Än mer fantastisk är LINDA, som lyckade med det otroliga, att hämta hem vår hund från helvetet!!! och Micke och Steffie som fått leva med vår galna råttentott!
Ni räddade bokstavligen Bisse tillbaka till livet, och vi som älskar henne så det stänker vi kan inte tacka er nog. TACK SKA NI HA i all fall, och vi är väldigt ledsna för det där med papegojan....
Emil, Susanna, Sigrid och Bisse
Änglar finns!
"änglar – finns dom?"
För ungefär fyra år sedan hade jag fnyst åt frågan – nu vet jag bättre – Linda finns!!
Av en slump dök hon upp, när vi desperat sökte en djurpratare till vår häst, som var helt ur balans och förtvivlad över att vi inte förstod vad hon ville säga. Linda blev hennes språkrör, och deras "samtal" resulterade i att vi bytte stall dagen efter. Sedan dess har vi en trygg, harmonisk häst, som vid behov fortfarande talar till oss via Linda. Efter kurs hos Linda har vi dock börjat lära oss att själva kommunicera med vår häst, och att faktiskt våga tro på att det vi får fram stämmer.
Linda har givit mitt liv och mitt förhållande till våra djur en ny dimension – vi har fått ett tyst språk,
som för oss mycket närmare varandra. En stark upplevelse är det att se Linda besöka en olycklig häst – hur glansen tänds i ögonen igen och hur fokuseringen hos dem båda är total. Ett kraftfält av empati och respekt.
För mig är Linda hästarnas speciella skyddsängel och, i kombination med denna unika uppgift, en rolig, ödmjuk, lojal och underbar tjej!
Hennes kurs var en svindlande upplevelse – att våga töja på gränser, att våga tro på saker man inte förstår, att lita på intuitionen!!
Förutom allt detta har hon hjälpt mig i en stor sorg och förmedlat kontakt med en nära vän, som gått bort.
Svårt att skriva om, men det står utanför allt tvivel att Linda "hittat" min vän.
Innan jag träffade Linda hade jag avfärdat detta som hokus-pokus!
Linda – tack för att du finns!
KRAM från "en glad pensionär"
Hej!
Hej på dig. det här är burger king- Maria med Krummi. hoppas du minns oss. Krummi är 25 år nu och pigg och fin.
Jag har lärt mig att inte sätta på transportskydden så hårt, för han står ju faktiskt still =) det var där jag verkligen fattade att du inte kunde bluffa. Om man ska gissa om hästen gillar att åka transport eller inte, så säger man inte att den tycker det är kul om man inte är säker. Han springer nästan in så fort han får åka på äventyr! min lille skrutt... och så stretchar vi oxå varje dag så att han inte ska få träningsvärk efter alla konstigheter som jag hittar på =)
Eva, stoet du skulle komma och snacka med, blev ju sjuk. jag ångrar mig så mycket att jag inte ringde dig ändå! Efter flera månaders
sjukdom (hon var på bättringsvägen ett tag) var vi tvugna att ta bort henne... det känns verkligen jobbigt och jag ville ju höra vad hon hade att säga. För hon var en mycket speciell liten dam vars bakgrund man inte kände till. jag tänker nu, och hoppas att hon springer omkring som en frisk unghäst och väntar på att Krummi en dag ska komma och göra henne sällskap igen. men det får dröja ett bra tag till den dagen, för min "bebis" (som är fem år äldre än sin matte) har fortfarande mycket kvar att ge.
Hoppas att allt är bra med dig och att du trivs på nya stället.
Kramar Maria
Kursdeltagare på kurs nr 2
Jag var med på Lindas 2:a kurs (tror jag?). Jag hade länge velat gå en kurs i djurkommunikation och hittade Lindas kurs på nätet.
Jag är en stor djurvän och vill kunna kommunicera och förstå mina vänner djuren för att kunna hjälpa dem och ta hand om dem på bästa sätt.
Det var med en viss ängslan jag kom till dag 1. Jag ville så gärna kunna kommunicera med djur men visste inte riktigt om jag skulle kunna när det väl kom till kritan. Linda fick oss alla att klara av det med sin stora intuition och känsla för vad var och en av oss var kapabel till.
Vi gjorde nog alla saker på kursen som vi inte drömt om att vi skulle kunna, men vi hade alla förmågan.
Jag tyckte det var svårast att prata med djuren "öga mot öga".
Jag har mest pratat med djur via foton efter kursen och det har gått kanonbra!
Min egen häst har jag inte pratat med, det är nog "för nära" känns det som.
Jag kan i alla fall varmt rekommendera Lindas kurser för alla som är intresserade. Själv ser jag fram emot någon slags uppföljning.
Kram, Anette
När jag träffade Linda......
Hej alla det berör, nya som gamla minihäxor!
Jag tänkte berätta hur det gick till när jag hamnade på en av Lindas kurser och vad det har gett mig.
Jag har alltid älskat djur, hundar katter, hästar gnagare osv.Är en sån person som inte kan leva utan djur och betraktar dem som familjemedlemmar, individer med egna själar som har egna behov och bra och dåliga dagar.
De senaste åren har jag haft katter och det baserar sig främst i att jag är kassör i en förening som heter Djurhjälpen i Vaxholm som jobbar med att ta hand om hemlösa katter och hitta nya hem åt dem.
Detta arbete har resulterat i att jag nu är stolt ägare till 5 katter samt för närvarande har en inneboende.
När man jobbar med hemlösa katter så träffar vi på många olika individer som är lättare eller svårare att få ordning på
och hitta nya hem till.
Några av katterna kan må ruskigt dåligt efter att ha gått ute. När vi har fixat till det fysiska med hjälp av veterinärer, mat och vila så kan det ändå återstå problem med det psykiska. Jag har sett många deppiga katter.....
Vi eldsjälar försöker med alla medel hjälpa katterna att må bra och har vid några tillfällen använt oss av djurkommunikatörer för att få reda på vad felet är.
Själv fick jag Lindas telefonnummer av vår ordförande Anna när en av mina katter hade haft diarre en längre tid. Efter ett otal veterinärbesök och några tusenlappar senare ringde jag och beställde tid hos Linda.
Problemet med min katt var inte bara att hon var sjuk och veterinärerna inte hittade orsaken utan också att diarren hamnade överallt utom i lådan. Efter 2-3 månader så tröttnar man...
Linda kom en kväll och jag var nog lite skeptisk för jag hade inte fattat hur det funkade. Katten Sina sätter sig mitt på vardagsrumsbordet, Linda i fåtöljen och sen börjar de.
Stina släpper inte Linda med blicken för en sekund utan hon är helt fokuserad. Jag har aldrig sett nåt sånt förut. Under deras konversation frågar Linda mig några frågor.
Linda skriver och skriver, emellanåt skrattar hon tyst och jag väntar och väntar...
När de är klara är jag så nyfiken att jag nästan spricker. Jag kan inte återge allt som Stina hade berättat här men orsaken till Stinas sjukdom var att en av våra grannar, som hatar katter, hade sprutat nåt på Stinas päls. Stina hade sedan tvättat bort detta frå pälsen och på så sätt fått i sig nåt giftigt som gjorde att hela magen kajkade ur. Stina berättade sen varför hon inte gick på lådan "Vet du hur äckligt det är att gå på samma låda som dom andra!!!". Stina efterfrågade en liten reselåda som jag haft undan plockad i två år och som skulle stå i det vita rummet, dvs badrummet där den stod för två år sedan. Dagen efter gick Stina på lådan igen efter tre månader av bajsande på golv och mattor. Ni ska dock inte tro att hon gick på lilla lådan i badrummet utan hon gick på de vanliga lådorna.
Lilla lådan står oanvänd i badrummet än idag. Jag vågar inte ta bort den. Så visst funkar det att prata med djur.....
Ordföranden Anna ringde mig en dag och sa att Linda hade kurser i Vallentuna. Wow tänkte jag, äntligen har jag en chans att testa detta.
Anna hade varit på andra kurser innan men de har legat långt bort och jag med två barn, man, hus, jobb mm hade inga möjligheter att åka iväg så långt bort.
Sagt och gjort, jag ringde och anmälde oss och sen i januari förra året bar det iväg till Vallentuna en lördag och söndag. Vad förvånad jag blev när vi kom fram och träffade två andra från Vaxholm nämligen min ridlärare samt en annan tjej som rider i min grupp. Sen var det också en jättegullig tjej Mia från Dalarna med.
Jag var jättenervös och hade ont i magen. Jag hade massor av förväntningar men jag hade ingen aning om vad. Linda inledde kursen med fika och lite lugnande ord där hon vänligt men bestämt förklarar att vi alla kommer att kunna prata med djur under denna helg och hela ligan garvade och skakade på huvet.
Så var det upp till bevis. Vet ni vad Linda gör som första övning!!?? Jo, vi får prata med döingar. Efter den övningen så fnissade ingen längre åt Linda utan alla insåg att det här vad verklighet och att det funkade och man ställde in sig på att verkligen lära sig och ta till sig det här. Helgen förflöt med massor av unika upplevelser för oss alla.
Vi pratade med Lindas hästar, andra hästar i stallet där ägarna kunde bekräfta om vi hade rätt om djuret samt att vi hade foton med oss på våra egna djur som vi bytte med varandra och tränade på.
Fy faan, vad häftigt säger jag bara. Jag var mentalt så slut efter den helgen att jag hade huvudvärk av alla nya intryck. Ett lyckorus.....
Jag har velat få mer sen dess. Jag har tränat på hundar, katter och hästar och det funkar alldeles utmärkt även fast man ibland får fram konstiga saker som djurägaren ser mycket frågande till, men det mesta stämmer alltid in.På sista tiden har jag inte haft så mycket tid till detta men jag småkommunicerar hela tiden med mina egna djur, katterna på katthemmet och vänner och bekantas djur.
Nu väntar jag bara på fortsättningskursen. Jag vill lära mig mycket mer.............
Kram till alla Helena
Kursdeltagare
Jag kom i kontakt med Linda första gången när hon kom och höll föredrag i vår ridklubb.
Jag blev jätte intresserad och anmälde mig till hennes femte kurs. Ingen av oss deltgare trodde att vi också kunde kommunisera med djuren.
Men med Lindas envisa tålamod och att vi fick bevis efter bevis så började vi tro på oss själva. Jag har efter kursen pratat med ca 20 tal hästar och alla har varit nöjda med det jag fått fram. Så det fungerar!
Linda är jätte duktig, seriös och en otroligt trevlig person. Så jag rekommenderar henne varmt!
Hälsningar Marja
Kursdeltagare
Hejsan.
Jag var en av dom som gick stallhäxans första kurs.
Hade träffat Linda då hon kom och pratade med min hästar, tyckte det var spännande och att hon måste var något speciellt som kunde snacka med mina djur.
Jag grät när linda åkte från mig första gången. Allt stämde så bra på mina djur. När jag sen fick se att hon skulle hålla en kurs anmälde jag mig på engång.
Var faktiskt lite skeptisk första timmen. Kunde verkligen jag prata själv med mina djur.
Men efter dom två dagarna hos Linda förstår jag att det är något vi alla har inom oss. Som vi kan ta fram om man verkligen vill och brinner för våra vänner djuren.
Sen kanske det är olika för alla, hur mycket man orkar ta emot, hur man tar emot. Jag har inte åkt runt och prata med djur. Har nöjt mig med mina egna och närmaste djur.
Vill bara säga till alla som älskar sina djur, gå Lindas kurser. Ni kommer inte att bli besvikna.
MVH Linda från Norrtälje
Kursdeltagare
Det var Du som lärde mig prata med djuren. Du som lärde mig att förstå dem. Du som fick mig att se på djur som individer, istället för raser. Du är Linda.
Är skyldig dig ett evigt tack Linda, och jag hoppas att vi kommer att träffas igen i framtiden, gärna på en kurs eller två =)
Ha det så bra
Massor av kramar
MetaPetaMargareta, kursdeltagare
Stallhaxan.Com © 2003 • Privacy Policy • Terms Of Use